Egentligen så öppnar jag mig ente om allt men nu den sista tiden har jag gått o funderat på min uppväxt.. Missuppfatta mig inte för jag har haft en jätte bra uppväxt,absolut! O det jag ska berätta om rör absolut inget om mina föräldrar, utan om hur det har varit att växa upp som en tjockis.. Så länge jag kan minnas så har jag blivit mobbad i skolan, blivit mobbad av mina dåvarande klasskamrater, äldre människor som gick på samma skola o säkert några till men som jag lyckats förtränga.. Jag har alltid blivit mobbad för att jag e tjock o javisst e jag tjock,de håller jag med om. Har blivit kallad flodhäst, korven o många andra namn, tyvärr har dessa "namnen" satt sig i huvudet på en för visst är det så att man tar åt sig av allt man blir mobbad för,jag gör iaf! O gör de än! Ingen kommer nånsin kunna sudda bort mina tråkiga minnen från skolan,aldrig nånsin! De kommer alltid följa mig för resten av livet o de kommer kvitta hur mycket jag än bantar o tränar så kommer jag alltid att vara en tjockis i mitt huvud! Alla kan inte vara pinnsmala,blonda,blåögda med stora bröst, men det är så världen vill att vi ska se ut. Tyvärr säger jag! För alla människor har nåt unikt inom sig, alla utom JAG för jag e en tjockis o världens sämsta människa för de har jag blivit "lärd" i skolan att jag e.. Det kvittar hur många som säger att jag e fin som jag är, för jag tror ente på dom! Jag e helt övertygad om att dom står o skrattar bakom min rygg när jag vänder ryggen till o ska gå därifrån.. Jag sitter med gråten i halsen nu, jag minns morgnarna då mamma hade varit uppe o väckt en o man låg där i sängen o kände efter om man hade ont nånstans så man slapp gå till skolan. Mobbning idag är så sjukt vanligt både bland men även bland vuxna människor! Vuxna människor som mobbas på arbetsplatser, barn blir mobbade i skolan eller kanske rent av i hemmet.. Mobbning leder i nästan alla fall till dåligt självförtroende, vilket jag personligen "lider" av.. Jag e en totalt värdelös människa i mina egna ögon o kommer alltid vara det, alla andra e mycket bättre,mycket vackrare än mig o alla andra har ett mycket bättre liv än mig! De kvittar vem som säger till mig att så e de ente, för mig e det så.. Jag vill oxå vara den där söta tjejen, den där tjejen som är sådär jätte söt men de kommer jag aldrig bli för jag e tjock! O de hjälper ente när man säger nåt till en människa som inte ger en ett svar när man frågar om man ser tjock ut i det eller i det.. För tystnaden för mig e som ett Ja! De hjälper ente att säga till mig,ät si eller så, ät ente de, gör så eller si! Jag försöker gå min egen väg o testa olika saker, vissa funkar andra ente..  E där nån som känner igen sig i detta? För, för mig så känns de som jag e helt ensam i världen om att känna såhär.. Sålänge man ente älskar sig själv,så länge kommer man ente hitta nån att leva ihop med.. Stämmer detta? Tjaa,börjar kanske se ett litet mönster mot de.. Men! Jag e perfekt som jag e! Jag har aldrig varit sötare än jag e nu o jag har bara börjat min resa med att förändra mig o bli sötare! Men,vägen dit e lång o jag har det jobbigt på annat plan oxå så de får ta så lång tid det tar.. Alla egobilder jag lägger ut är mitt försök till att se vart jag e söt o hur jag ser, typ bli kär i mig själv så jag får ett självförtroende.. Nog om detta nu!

Dagen har varit super, bara omgett mig med människor som får mig på underbart humör! Precis så man ska göra, med positiva människor omkring sig mår man attans så mycket bättre! Ni vet vilka ni e! <3 Nu ska jag slänga mig på soffan o titta på tv o käka vindruvor..

På återseende alla mina läsare.. =)